Malin på Stödcabaré i Hagaparken
Plats: Slottsgrunden i Hagaparken
Datum 16:e juni
Tid: 19:00
Minnen
Houvva! Houvva! Houvva! Det var enda ordet som fanns kvar
uppi huvve på farmor till min far.
Hon satt å gapa i sal som var vit
å varje sommarlov åkte vi dit.
Det var i barndomen för länge sen
men minnet finns kvar inni huvvet mitt än.
Jag minns en massa olika ting
men om viktigare saker lärde jag mig ingenting.
Till exempel att skilja skitn ifrån det som är bra
sådant kan inte jag så bra.
Trots sju års högskolestudier och en massa arbetslivserfarenhet
lärde jag mig visst aldrig det.
Nu är det som trångt om salighet
i min hjärnas veckade klet
Tror att det är det som stör min hjärnaktivitet.
Så att jag just inget vettigt vet,
ty än om nya tankar stundom tittat förbi
finns det liksom inte plats för dem här i..
För här är fullt av alltifrån kangerovlar till hotta hitte heina
och farmors dröm om damen med långa håret mella beina.
Det var så långt och så grannt att hon hade det som en sjal omkring sin halls
men om jag ska spara eller slänga den det vet jag inte alls.
Löständerna farmors som låg i ett glas, ett och annat barnkalas.
Samt en hel del annat gammalt rat
som en massa kallprat om väder och vind,
pipet från mormors hörapparat
och här hela jädrans Cecilia Lind.
Farbror Bosse på skotern med risselsläden på släp
är det bra eller är det bara skräp?
Med fladdrande kepsöron men utan minsta skam
dundrade han överallt fram.
Mitt i pågående tävling körde han sönder sjumilaspåret
tror bestämt att 81 var året.
Å Lennart som suttit på pinnen för kusken
hade för länge sedan trillat av bakom busken.
Stordiket annaskiosken och abbortjärnsfiket
och träkojan på myrn där vi kolla hundliket.
Grisslakten bakom lagårn som vi inte ens fick se
men minnet av det jodå det hänger ändå me.
Å här är minnet av när min pappas kusin
en kväll högtidligt proklamerade i källarn framför kamin
att hans högsta önskan var att ur drömmen sin
rakt i en porrfilm få kliva in.
Nog verka det väl ändå onödigt att den önskan tar plats i hjärnan min.
Men jag har som ändå svårt att ta beslut
om den ska sparas elller kastas ut.
Å vad har vi här då om inte sex års förspillan med Anders ifrån Dorotea
det kan jag väl ändå få bunta ihop och sälja ut på rea.
En hel hög dåligt samvete och ångest för skit.
Det vill man samla upp och trycka på delete.
Som alla gånger jag tuktade min bror.
Jag sa att han var dvärg men han tjallade för mor.
Under tukt och förmaning sa hon att jag måste förstå
att jag inte kunde säga så. Men jag sa det jämt ändå
så fort ingen vuxen såg oss två.
Dvärg, dvärg, dvärg viskade jag när vi målade med färg.
Hände det att vi baka bullar till jul eller gunga i nåt traktordäck
sa jag saker som hörde du, du är ful och huvvet ditt ser ut som en sackosäck.
Sackosäckshuvve, sackosäckshuvve, sackosäckshuvve!
Jodå så att..
Sen minns jag en och annan katt
Bland annat en som hette kisse grå
men jag tyckte väl aldrig den skulle heta så
Så har vi minnet av en septemberhelg
då farfar min stångades ihjäl av en älg.
Ambulansen körde då förbi vårat hus
Sakta utan sirener eller blåljus.
Mamma sa att det var så
man helt säkert kunde förstå
att han verkligen var riktigt död
för annars hade man hört sirener som ljöd.
Barbiedockor, skidpjäxor och gympahallar,
Myrmark, träskmark och snedvuxna tallar
Flintskalliga gubbar med helt platta bakskallar,
Flickgruppen med psalmsång och broderi
Och sådana här vita döharar med enbärsris uti.
Ja de brukade hänga från morfars balkong
och så minns jag den där filmen innan julafton
som var så ofantligt tråkig och lång.
Djurmänniskorna dansade och det tog aldrig slut.
Blir trött av blotta tanken så det minnet åker ut.
Många Långa vintrar med mycket snö
kladd med geggamoja så fort det vart tö.
Ljusa somrar med hopp i hö och dopp i sjö
och farbror Bosse som åter gav Lennart spö
för att vi lekt med den där mjuka kaninen
som egentligen visade sig vara dö.
Ja det är mycket saker och grejer som ligger på hög
och idag har lilla Lennart vuxit upp och blivit bög,
men skitsamma grismamma nu städar jag som jag vill
slänger ut hela skiten följt av lite till.
Ut med ratet, in med nytt
å snart är hela hjärnan min förbytt.
Allting lyser rent och vitt
och hjärnarkivet ekar tomt och fritt.
Hohoho ho ho! Houvva houvva,
Jaha de orden finns tydligen kvar i den hjärna som jag har.
Å vad är detta om inte döharar, grodyngel och nåt hundkadaver
och hela jävla gud som haver.
Peta in en pinne i brasan med Mats Rådberg och Rankarna!
Hur i all världen har den kommit in och tagit upp plats bland tankarna?
Ja det ser fortfarande rörigt och trångt ut i min hjärnas alla vrår
och jag tycker den här sagan jag skriver på känns svår.
Den är osammanhängande knepig och lång
men jag säger som Kenneth Nylund
när han sket ner sig i gångtunneln:
- Förlåt men det bara kom.
Bygga bög
Jag har byggt mig själv en egen bög i skalan 102-5.
En riktigt praktfull fin en karl
Och nu när han till sist är klar
flyttar jag mig in i den och kommer helst int ut igen.
Jag har klätt min bög i plymer, paljetter och i fjäderskrud
Han är så grann så vacker ja såsom vore han en gud.
Höga klackar ska det va
och en liten läderdräkt
eller något annat käckt
vad vet jag som en bög kan tänkas ha.
Ansikte och ögon med skira ögonlock
har målats fint i gult och blått med glitter och glamour,
näsan bör ej va för tjock
men munnen gärna röd och stor.
Över byggda bögens läppekrans
skall orden sväva som i smäcker dans,
fina melodier korrekta till sin art
ekar, ljuder, pockar på så ljuvt och underbart,
var gång jag drar i liten pinn
där jag sitt i magens mitt uti bögen min.
Drar jag i ett gummiband
Ja se då vinkar han med höger hand.
Och om han uti käften bör vara lämpligt grov och rapp
då trycker jag försiktigt på en stor en knapp.
Råkar jag däremot komma åt nån lite mindre knapp på min knapp-panel
då kan det bli mycket fel så bögen min blir slapp eller väldigt stel.
(Rycker jag av misstag i en grisskär gammal tamp
förvandlas bögelendet tyvärr för alltid till svampbob fyrkant,
men den ska egentligen int ens va där).
Ja det vart nåt fel i kabelaget
när jag skull konstruera ekipaget.
Men ni ska icket tro att jag är slarvig eller lat
ty resterade delar i min apparat
har jag noga mätt och tillskansat
med exakthet och med precision
så att dess fulländade funktion
är så nära man kan komma perfektion.
Drar jag i en smal en spak
går bögens ben med ens från böjt till rakt.
Och för jag sen en grövre spak en liten, liten bit tillbak
just till dess att det tar stopp
går till styvt från slakt nåt annat på hans kropp.
Jojjomen å det är inte slut än
för vidrör jag igen och igen
men inte mer en tredje spak
som man nästan inte ser
öppnar sig en dörr där bak
ja så jag kan fly den väg jag kom
om om någon gång mot förmodan inte skulle vara om.
Jag rider så min vackra jättebög över stock och sten
hela vägen bort till flen nånstans och över liten hög.
Allt medan munnen hans sjunger vackert trallala
eller tja vad fan för visa folk tillfället vill ha.
En ädelsten gnistrar till ibland från hans vackert utsnidade bögöra
och han pratar lätt om lågt och högt med alla som vill höra.
Jag med mina snäva ideal och mitt maktbegär
är i allt jag gör bara sisådär,
ganska rädd och ängslig utan karaktär, satt i kroppen, platt en fot
och oftast till besvär
men bögen jag har byggt
så stor och ståtligt snygg och trygg
och som i allting klär
han är däremot rätt lätt att hålla kär.
Med grace glider smidigt fram och förbi
Dit till den plats där jag för alltid vill förbli.
Först och störst i trevlig folkparad med hög plym och en och annan fjäder
står min bög med lilla näsan högt i väder och munnen stor och glad.
dock utan någon andedräkt men däremot politiskt sett inte alls helt inkorrekt.
Jag håller hårt i liten pinn för allt jag mäktar med
Ja så han inte tappar minen sin och munnen hans blir sned
Ut ur navelhålan vågar jag en titt
från min stol i byggets mitt
där jag sitt och ler i mjugg
med stor en mage, liten pitt
under flottig lugg.