Houvva! Houvva! Houvva! Det var enda ordet som fanns kvar

uppi huvve på farmor till min far.

Hon satt å gapa i sal som var vit

å varje sommarlov åkte vi dit.

Det var i barndomen för länge sen

men minnet finns kvar inni huvvet mitt än.

Jag minns en massa olika ting

men om viktigare saker lärde jag mig ingenting.

Till exempel att skilja skitn ifrån det som är bra

sådant kan inte jag så bra.

Trots sju års högskolestudier och en massa arbetslivserfarenhet

lärde jag mig visst aldrig det.

Nu är det som trångt om salighet

i min hjärnas veckade klet

Tror att det är det som stör min hjärnaktivitet.

Så att jag just inget vettigt vet,

ty än om nya tankar stundom tittat förbi

finns det liksom inte plats för dem här i..

För här är fullt av alltifrån kangerovlar till hotta hitte heina

och farmors dröm om damen med långa håret mella beina.

Det var så långt och så grannt att hon hade det som en sjal omkring sin halls

men om jag ska spara eller slänga den det vet jag inte alls.

Löständerna farmors som låg i ett glas, ett och annat barnkalas.

Samt en hel del annat gammalt rat

som en massa kallprat om väder och vind,

pipet från mormors hörapparat

och här hela jädrans Cecilia Lind.

Farbror Bosse på skotern med risselsläden på släp

är det bra eller är det bara skräp?

Med fladdrande kepsöron men utan minsta skam

dundrade han överallt fram.

Mitt i pågående tävling körde han sönder sjumilaspåret

tror bestämt att 81 var året.

Å Lennart som suttit på pinnen för kusken

hade för länge sedan trillat av bakom busken.

Stordiket annaskiosken och abbortjärnsfiket

och träkojan på myrn där vi kolla hundliket.

Grisslakten bakom lagårn som vi inte ens fick se

men minnet av det jodå det hänger ändå me.

Å här är minnet av när min pappas kusin

en kväll högtidligt proklamerade i källarn framför kamin

att hans högsta önskan var att ur drömmen sin

rakt i en porrfilm få kliva in.

Nog verka det väl ändå onödigt att den önskan tar plats i hjärnan min.

Men jag har som ändå svårt att ta beslut

om den ska sparas elller kastas ut.

Å vad har vi här då om inte sex års förspillan med Anders ifrån Dorotea

det kan jag väl ändå få bunta ihop och sälja ut på rea.

En hel hög dåligt samvete och ångest för skit.

Det vill man samla upp och trycka på delete.

Som alla gånger jag tuktade min bror.

Jag sa att han var dvärg men han tjallade för mor.

Under tukt och förmaning sa hon att jag måste förstå

att jag inte kunde säga så. Men jag sa det jämt ändå

så fort ingen vuxen såg oss två.

Dvärg, dvärg, dvärg viskade jag när vi målade med färg.

Hände det att vi baka bullar till jul eller gunga i nåt traktordäck

sa jag saker som hörde du, du är ful och huvvet ditt ser ut som en sackosäck.

Sackosäckshuvve, sackosäckshuvve, sackosäckshuvve!

Jodå så att..

Sen minns jag en och annan katt

Bland annat en som hette kisse grå

men jag tyckte väl aldrig den skulle heta så

Så har vi minnet av en septemberhelg

då farfar min stångades ihjäl av en älg.

Ambulansen körde då förbi vårat hus

Sakta utan sirener eller blåljus.

Mamma sa att det var så

man helt säkert kunde förstå

att han verkligen var riktigt död

för annars hade man hört sirener som ljöd.

Barbiedockor, skidpjäxor och gympahallar,

Myrmark, träskmark och snedvuxna tallar

Flintskalliga gubbar med helt platta bakskallar,

Flickgruppen med psalmsång och broderi

Och sådana här vita döharar med enbärsris uti.

Ja de brukade hänga från morfars balkong

och så minns jag den där filmen innan julafton

som var så ofantligt tråkig och lång.

Djurmänniskorna dansade och det tog aldrig slut.

Blir trött av blotta tanken så det minnet åker ut.

Många Långa vintrar med mycket snö

kladd med geggamoja så fort det vart tö.

Ljusa somrar med hopp i hö och dopp i sjö

och farbror Bosse som åter gav Lennart spö

för att vi lekt med den där mjuka kaninen

som egentligen visade sig vara dö.

Ja det är mycket saker och grejer som ligger på hög

och idag har lilla Lennart vuxit upp och blivit bög,

men skitsamma grismamma nu städar jag som jag vill

slänger ut hela skiten följt av lite till.

Ut med ratet, in med nytt

å snart är hela hjärnan min förbytt.

Allting lyser rent och vitt

och hjärnarkivet ekar tomt och fritt.

Hohoho ho ho! Houvva houvva,

Jaha de orden finns tydligen kvar i den hjärna som jag har.

Å vad är detta om inte döharar, grodyngel och nåt hundkadaver

och hela jävla gud som haver.

Peta in en pinne i brasan med Mats Rådberg och Rankarna!

Hur i all världen har den kommit in och tagit upp plats bland tankarna?

Ja det ser fortfarande rörigt och trångt ut i min hjärnas alla vrår

och jag tycker den här sagan jag skriver på känns svår.

Den är osammanhängande knepig och lång

men jag säger som Kenneth Nylund

när han sket ner sig i gångtunneln:

-         Förlåt men det bara kom.

Jag har byggt mig själv en egen bög i skalan 102-5.

En riktigt praktfull fin en karl

Och nu när han till sist är klar

flyttar jag mig in i den och kommer helst int ut igen.

Jag har klätt min bög i plymer, paljetter och i fjäderskrud

Han är så grann så vacker ja såsom vore han en gud.

Höga klackar ska det va

och en liten läderdräkt

eller något annat käckt  

vad vet jag som en bög kan tänkas ha.

Ansikte och ögon med skira ögonlock

har målats fint i gult och blått med glitter och glamour,

näsan bör ej va för tjock

men munnen gärna röd och stor.

Över byggda bögens läppekrans

skall orden sväva som i smäcker dans,

fina melodier korrekta till sin art

ekar, ljuder, pockar på så ljuvt och underbart,

var gång jag drar i liten pinn

där jag sitt i magens mitt uti bögen min.

Drar jag i ett gummiband

Ja se då vinkar han med höger hand.

Och om han uti käften bör vara lämpligt grov och rapp

då trycker jag försiktigt på en stor en knapp.

Råkar jag däremot komma åt nån lite mindre knapp på min knapp-panel

då kan det bli mycket fel så bögen min blir slapp eller väldigt stel.

(Rycker jag av misstag i en grisskär gammal tamp 

förvandlas bögelendet tyvärr för alltid till svampbob fyrkant,

men den ska egentligen int ens va där).

Ja det vart nåt fel i kabelaget

när jag skull konstruera ekipaget.

Men ni ska icket tro att jag är slarvig eller lat

ty resterade delar i min apparat

har jag noga mätt och tillskansat

med exakthet och med precision

så att dess fulländade funktion

är så nära man kan komma perfektion.

Drar jag i en smal en spak

går bögens ben med ens från böjt till rakt.

Och för jag sen en grövre spak en liten, liten bit tillbak

just till dess att det tar stopp

går till styvt från slakt nåt annat på hans kropp.

Jojjomen å det är inte slut än

för vidrör jag igen och igen

men inte mer en tredje spak

som man nästan inte ser

öppnar sig en dörr där bak

ja så jag kan fly den väg jag kom

om om någon gång mot förmodan inte skulle vara om.

Jag rider så min vackra jättebög över stock och sten

hela vägen bort till flen nånstans och över liten hög.

Allt medan munnen hans sjunger vackert trallala

eller tja vad fan för visa folk tillfället vill ha.

En ädelsten gnistrar till ibland från hans vackert utsnidade bögöra

och han pratar lätt om lågt och högt med alla som vill höra.

Jag med mina snäva ideal och mitt maktbegär

är i allt jag gör bara sisådär,

ganska rädd och ängslig utan karaktär, satt i kroppen, platt en fot

och oftast till besvär

men bögen jag har byggt

så stor och ståtligt snygg och trygg 

och som i allting klär

han är däremot rätt lätt att hålla kär.

Med grace glider smidigt fram och förbi

Dit till den plats där jag för alltid vill förbli.

Först och störst i trevlig folkparad med hög plym och en och annan fjäder

står min bög med lilla näsan högt i väder och munnen stor och glad.

dock utan någon andedräkt men däremot politiskt sett inte alls helt inkorrekt.

Jag håller hårt i liten pinn för allt jag mäktar med

Ja så han inte tappar minen sin och munnen hans blir sned

Ut ur navelhålan vågar jag en titt

från min stol i byggets mitt

där jag sitt och ler i mjugg

med stor en mage, liten pitt

under flottig lugg.