Stofilen

Jag är rädd för att bli en gammal stofil,

en onödig kuf som ingen vill ha

och som egentligen aldrig gjort något bra.

Nej jag vill vara en sån där som alla håller kär.

En ganska avundsvärd dam med puts och flärd.

Men jag är rädd för att bli en gammal stofil,

En som lever ensam med en katt och känner att det roliga är slut och förbi,

en sådan vill jag inte bli.

Nej jag vill vara snygg och rik, rak i ryggen som en spik.

Enastående fantastisk, ständigt glad och frisk.

Men jag är rädd, jag är så förbannat rädd för att bli gammal.

Gammal och trist som en intorkad kvist.

Bitter och mör, lite äcklig och utanför.

Den som blev över och som ingen längre behöver.

Ensam ledsen och fet, sittandes i mitt eget förtret.

Arg, ond, elak och ful och som aldrig unnar nån att ha kul.

Nej jag vill ju vara populär, få vara med både här och där.

Men jag är rädd för att bli en sån där

som sitter på tvär och aldrig är med varken här eller där.

En sån där som ingen längre orkar se.

En stram gammal kärring som inte kan le.

Med tjock läderhud, bitterhetsrynkor och påsar

som går omkring och klagar, pustar och flåsar

och slänger gammalt bröd till skator och måsar.

En som tröstäter torrkakor om natten

och beklagar sin likgiltighet inför katten.

En som tycker att inget gör från eller till.

Alltmedan dubbelhakor, skäggvårtor och jäddhäng får växa som de vill.

Nej jag vill vara framgångsrik och seriös.

En cool, rivig kvinna med klös,

en grann och stilig stolt gammal tös.

Gärna nån som skrivit en bok,

en spännande dam som är förståndig och klok.

Med solsken i blick, glad, käck och chic.

Men jag är rädd för att bli en gammal stofil

en som suttit för länge på krogen.

En som borde gått hem redan vid en trettiofem

och som aldrig mer får utöva älskogen,

en icke viril fula tant pedofil, med bröst som vuxit sig smala och långa

och sladdrar och far över valkarna många.

En kropp som en låda, ett skåp eller en sten.

Där alla delarna liksom har pressat sig samman till en enda en.

En som förpassats till periferin och tröstar sig själv med för mycket vin.

Sen far man ut och ragga lammkött som längtar efter mamma

och som är så pass full att det gör dem detsamma

vart de i slutet av nattkröken hamna.

Då lurar man hem dem och tryck dem i famna.

För att en stund få bli fri

från ett liv lika platt som ens röv börjat bli.

En sådan vill jag kanske inte riktigt bli.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0