Det bor en dumhetslusta inne i mitt hjärnarkiv

en såndär som längtar efter tvivelaktiga små tidsfördriv.

Fastän moralen tycker att det inte borde vara så

ligger den där dumhetslustan där ändå,

kliar, skaver pockar på.

Till sist är frestelsen så stor, så stor

och jaget vill som glömma

de andra som där uppi hjärnan bor.

Och så med hjälp av alkohol

stängs moral och sådant av

och kroppen tillåts härja i ett smutsigare hav.

Har man väl gått ner i dyngan och blötlagt sina ben

Då är det lika bra att fortsätta ty det äro svårt att bliva ren

så jag slänger mig i dyngan och simmar däromkring

att det finns en morgondag det gör mig ingenting.

Nånstans neri grumlet i denna skitiga slask

fiskar jag snart fram nåt annat löst patrask.

Och vi sänker alla skepp, vi tänder alla vekar

vad än dumhetslustan hittar på är man inte den som tvekar.

Sen ligg man där då med nån skabbräv tätt breve

På vars lista man visst vart nummer 83.

(Alkoholen den har runnit ur min kropp

och då vaknar ju moralen och jaget åker på en propp

allt sam var okej igår blir genast till besvär.

Vad fan har du ställt till med varför gjorde du sådär).

Och då kom ångesten och knackar på

han är lång och han är grå.

Han kliver in i rummet mitt

och spänn öge i mig där jag sitt.

Så öppnar han upp mitt käftparti

och häver sig sen in däri.

Så glid han ner i strupen på sin hala lilla bak

och lämnar uppi gommen en bister eftersmak.

Sen vrid han om i magen så kroppen min blir slak

och så kommer skammen krypande och då blir jag bara spak.

Så får jag lida ut min dumhetslusta i många långa dar.

Mammas öga ser mig vart fasen än jag drar.

Men tur är väl det att tiden läker alla sår

och snart så syns av skam och ångest inte många spår.

men innanför min hjärnbalk finns dumhetslustan kvar.

Och snart de dumma tankar åter genom huvve på mig far.

Så börjar hjulen snurra med hjälp av alkohol

men nånstans i min skalle där höjs förtvivlans vrål.

Inte nu igen din tröga idiot

hur fan kan du medvetet trampa på din egen lilla fot.

Sen hör jag hur det knackar åter på min dörr

så står han där i farstun som så många gånger förr.

Krampaktigt biter jag ihop mitt käftparti

men han bänder upp det och pressar sig däri.

Sen känn jag hur det uppi gommen bistert börjar smaka.

Jaha det var det det. Då var ångesten tillbaka.